This is how we walk on the moon
En dag i somras satt jag och lyssnade på p1, det var en kille som pratade om sin barndom. Han berättade om hans granne och bästa vän, hur de hade varit oskiljaktiga. Han berättade om hur Michael Jackson hade svept in i deras liv som en sommarvind och ställt världen på ända med sin moonwalk, han var The King of Pop och han var verkligen den bästa i hela vida världen.! Han berättade om hur han och hans bästa vän hade blivit helt betagna och hur dom började samla på sig Michael-prylar.
Och han berättade om dagen då dom skulle springa ut, hur han hade jagat sin kompis och de skulle springa över vägen. Hur han hade sett sin bästa vän bli påkörd av en bil och dö framför ögonen på honom.
Han berättade om skuldkänslorna och om hur han hade önskat att det var han som hade blivit påkörd istället.
Och under hela denna tårdrypande historia spelade fiolerna från This is how we walk on the moon av Arthur Russel, jag blev helt förälskad i låten och sprang direkt efter programmet och letade upp den. Sedan ägnade jag resten av dagen åt att tänka på människor, människor som har ändrat min världsbild, människor som lämnat mig, människor som har betytt mycket och människor som jag inte känner ännu.
En låt för eftertanke.
Och han berättade om dagen då dom skulle springa ut, hur han hade jagat sin kompis och de skulle springa över vägen. Hur han hade sett sin bästa vän bli påkörd av en bil och dö framför ögonen på honom.
Han berättade om skuldkänslorna och om hur han hade önskat att det var han som hade blivit påkörd istället.
Och under hela denna tårdrypande historia spelade fiolerna från This is how we walk on the moon av Arthur Russel, jag blev helt förälskad i låten och sprang direkt efter programmet och letade upp den. Sedan ägnade jag resten av dagen åt att tänka på människor, människor som har ändrat min världsbild, människor som lämnat mig, människor som har betytt mycket och människor som jag inte känner ännu.
En låt för eftertanke.
